En liten uppdatering
Ja, nu var det några dagar sen jag skrev sist. Det tar verkligen mycket tid att ta hand om ett litet barn... Jag vet, det var väl ingen nyhet direkt men jag hade inte väntat mig att det skulle vara sååå mycket. Vi hinner precis ingenting på dagarna. Inte för att vi har något viktigare för oss, men iallafall (=
De första dagarna levde vi i en liten bubbla av lycka. Det gör vi fortfarande, men nu börjar trötthet och hormoner visa sin negativa sida. Man brukar prata om babyblues omkring den tredje dagen efter förlossningen, då man helt plötsligt och utan förvarning förvandlas till en gråtande massa som inte kan tänka rationella, logiska tankar. Jag gick lugnt förbi dag tre, och dag fyra, och dag fem. På kvällen dag sex kände jag mig lite trött och nedstämd och väldigt känslig. Dag sju gick jag sönder. Jag grät, och grät och grät. Och Lucas grät han också. Det har fungerat så bra med amningen och rapningen och sovningen, och helt plötsligt gick det inte alls. Jo amningen fungerar, nästan för bra. Mjölken rinner till fortare än Lucas hinner äta, så jag går omkring som en annan Pamela Anderson, bara med skillnaden att mina bröst gör ont!! Hur som helst, på kvällen dag sju ville han inte komma till ro, och vi försökte allt möjligt. Jag blev mer och mer stressad och kände mig som världens sämsta mamma! Varför skriker han bara?? Till slut fick vi honom att somna genom en promenad i barnvagnen. (Sen sov han fem timmar i sträck och jag var tvungen att väcka honom för att det kändes som att brösten skulle spricka).
Idag känns det mycket bättre. Det har varit en lång vaken natt, då vi inte lyckats få Lucas att komma till ro efter amningen och somna, men jag tror att det mesta av babybluesen gått över. Åtminstone har jag förstått att jag inte behöver stressa upp mig bara för att han skriker - det ska ju bebisar göra. Det är bara att det skär så i hjärtat... Men det känns iallafall väldigt skönt att jag på egen hand kan få honom att slappna av i min famn och somna in, även om han vaknar en stund senare. Då vet jag att jag inte är en dålig mamma...
Vi var och hälsade på mormor & morfar igår kväll, spelade lite kubb och hade trevligt. Tror att det var precis det som behövdes. Jag insåg att det ju faktiskt inte spelar nån roll om Lucas inte somnar på kvällen. Förr eller senare somnar han ju, och då får vi väl sova mer på dagen istället.
Ja hörni, det blir en hel del prat om vårt lilla underverk... Det får ni stå ut med om ni vill läsa min blogg (= Det är verkligen otroligt att vara mamma. Att veta att den här lilla pojken är helt beroende av mig och min närhet... Det är stort, större än jag kunnat föreställa mig. Älskar honom så mycket att det gör ont... Nu sover han, så jag ska väl ta och passa på och gå och vila lite jag också. Så jag orkar med en till vaken natt om det skulle behövas (=
De första dagarna levde vi i en liten bubbla av lycka. Det gör vi fortfarande, men nu börjar trötthet och hormoner visa sin negativa sida. Man brukar prata om babyblues omkring den tredje dagen efter förlossningen, då man helt plötsligt och utan förvarning förvandlas till en gråtande massa som inte kan tänka rationella, logiska tankar. Jag gick lugnt förbi dag tre, och dag fyra, och dag fem. På kvällen dag sex kände jag mig lite trött och nedstämd och väldigt känslig. Dag sju gick jag sönder. Jag grät, och grät och grät. Och Lucas grät han också. Det har fungerat så bra med amningen och rapningen och sovningen, och helt plötsligt gick det inte alls. Jo amningen fungerar, nästan för bra. Mjölken rinner till fortare än Lucas hinner äta, så jag går omkring som en annan Pamela Anderson, bara med skillnaden att mina bröst gör ont!! Hur som helst, på kvällen dag sju ville han inte komma till ro, och vi försökte allt möjligt. Jag blev mer och mer stressad och kände mig som världens sämsta mamma! Varför skriker han bara?? Till slut fick vi honom att somna genom en promenad i barnvagnen. (Sen sov han fem timmar i sträck och jag var tvungen att väcka honom för att det kändes som att brösten skulle spricka).
Idag känns det mycket bättre. Det har varit en lång vaken natt, då vi inte lyckats få Lucas att komma till ro efter amningen och somna, men jag tror att det mesta av babybluesen gått över. Åtminstone har jag förstått att jag inte behöver stressa upp mig bara för att han skriker - det ska ju bebisar göra. Det är bara att det skär så i hjärtat... Men det känns iallafall väldigt skönt att jag på egen hand kan få honom att slappna av i min famn och somna in, även om han vaknar en stund senare. Då vet jag att jag inte är en dålig mamma...
Vi var och hälsade på mormor & morfar igår kväll, spelade lite kubb och hade trevligt. Tror att det var precis det som behövdes. Jag insåg att det ju faktiskt inte spelar nån roll om Lucas inte somnar på kvällen. Förr eller senare somnar han ju, och då får vi väl sova mer på dagen istället.
Ja hörni, det blir en hel del prat om vårt lilla underverk... Det får ni stå ut med om ni vill läsa min blogg (= Det är verkligen otroligt att vara mamma. Att veta att den här lilla pojken är helt beroende av mig och min närhet... Det är stort, större än jag kunnat föreställa mig. Älskar honom så mycket att det gör ont... Nu sover han, så jag ska väl ta och passa på och gå och vila lite jag också. Så jag orkar med en till vaken natt om det skulle behövas (=
Kommentarer
Postat av: Nina
det blir nog bra det där ska du se :) det vet vi ju, att du och henrik kommer klara av lucas galant! som du säger, måste dygnet vändas så får det väl göra det, bara ni får sova allihop. och han är ju inte ett spädbarn för alltid. Men söt för alltid tror jag nog!
Postat av: Jenny
Tack gumman (=
Trackback
