magicbean

Idag började inskolningen, och själv har jag ju inte fått vara med, vilket känns väldigt konstigt och lite ledsamt måste jag erkänna. Och inte fick jag vara med hemma på kvällen heller, utan just idag var det föräldramöte i skolan, och när jag kom hem hade lillkillen somnat... Men Henrik har skrivit om första dagen här.

Ja, idag var första skoldagen. Har haft duktig ångest inför att börja jobba i över en vecka, så jobbigt har det känts att jag blivit deppig och mått fysiskt dåligt. Ångesten har dämpats undan för undan ju närmre dagen D vi kommit. Och idag kändes det inte så farligt faktiskt. Lite trött var jag ju på morgonen när jag klev upp, men efter ett par koppar kaffe kände jag mig ganska pigg när jag cyklade iväg till jobbet. Jag vet att det är en hel del långa dagar med mycket planering och pusslande som ligger framför mig, framför allt den närmaste månaden, men just nu känns det faktiskt helt ok. Det var till och med lite roligt att komma tillbaka och träffa arbetslaget. Och lite spännande känns det... ett nytt läsår, nya elever och gamla. Tror det kan bli riktigt bra ;)

Kommer precis från lekparken. Idag har Lucas för första gången varit med om att någon har varit elak mot honom. Det var inget farligt som hände, utan en liten flicka, lite äldre än Lucas kom fram till honom och kramade honom. Va gulligt tänkte jag, tills flickan puttade honom så han ramlade omkull. Själv stod jag en bit därifrån, och jag stod kvar och tog det lugnt och väntade på att flickans pappa och farfar skulle ta tag i situationen. Han hade ju inte gjort sig illa, så jag tänkte att jag skulle ligga lite lågt och inte bli överbeskyddande. Tror ni dom gjorde nånting? Nej... Dom skrattade båda två och sa "men Emma då, så får du ju inte göra..."  Varpå flickan gör om samma sak en gång till. Och karlarna skrattar! Tredje gången flickan puttar Lucas börjar han gråta. Min fina lilla kille, vad jag älskar honom. Jag tror inte alls att han gjorde illa sig, han kunde bara inte förstå varför flickan var elak mot honom. Då var jag ju tvungen att bryta in förstås och gick fram och tröstade min lilla kille. Lucas tittade och tittade på flickan och grät, och sen gick han inte fram till flickan eller hennes syster igen. Strax innan hade han sprungit efter barnen och lekt och skrattat. Han tycker ju att det är så roligt med andra barn. Jag vet att sånt här händer... jag hoppas bara att Lucas kommer fortsätta att vara den lilla nyfikna glada kille han är. Skulle verkligen bli ledsen om han skulle bli rädd för att ta kontakt med andra barn på grund av sånt här. Jäkla föräldrar! Egentligen skulle man vilja säga nånting, men antagligen är det lönlöst att ens försöka. Dom förstår väl inte... Att det ska va så svårt att uppfostra sina egna barn, jag kan inte förstå det! Inte konstigt att det finns så mycket problem i skolan, när barnen inte får lära sig rätt och fel...