magicbean

Har precis läst ut andra delen i Stieg Larssons trilogi, och jag kan bara säga: oj, oj, oj! Måste läsa vidare...

Lucas är hemma och är sjuk idag. Hosta, förkylning och lite feber. Själv mår jag bra, än så länge iallafall. Vi har precis ätit lunch och jag trodde att han skulle gå och sova nu, men nu hör jag honom slamra med kastruller och bunkar i köket...

Fick papper från Försäkringskassan igår som jag skulle fylla i. Försäkran om att min läkare inte ljuger om att jag är sjuk?! Helt otroligt tycker jag. Att det inte ska räcka med att en läkare konstaterar att man inte klarar av att arbeta, man ska dessutom behöva svara på en massa frågor och "med egna ord" ge dem samma information som de redan har. Och sen när jag lyckats fylla i deras frågor har Försäkringskassan 30 dagar på sig att besluta om jag har rätt till ersättning eller inte. Inte konstigt om människor går till jobbet fast de mår dåligt så krångligt som det här är... Mamma hade också fyllt i ett sånt papper. På frågan "Hur tycker du att sjukdomen påverkar eller har påverkat din förmåga att arbeta?" hade hon svarat:  "Jag har fullt upp med att hålla mig vid liv..."

Nu ska jag gå och se om jag kan få lillkillen att gå och sova, så jag kan sätta mig ute i solen med Stieg Larsson :) 

NU har jag rättat färdigt allt, skrivit IG-varningarna och satt betygen, skickat in allt och lämnat över. Äntligen, nu kan jag ta det lugnt på riktigt! Kanske åker förbi skolan senare idag och lämnar tillbaka elevernas arbeten, eller så tar jag det imorgon.

38 dagar kvar till beräknad förlossning... Har varit hos barnmorskan idag och allt såg bra ut :) 

På besök hos "moffa". Lucas undersöker gräsklipparen och tycker att allt morfar gör är såå roligt :)

... vilken bra dag! Solen skiner, lillasyster Nina fyller år och mamma får komma hem från sjukhuset! 

41 dagar kvar till beräknad förlossning och pyret rumlar runt för fullt :)

Var hos läkaren igår. Det är inte ofta man träffar någon som gör en sånt intryck som han gjorde. Om det finns helt igenom goda människor, ja då var han nog det. Hans ögon strålade godhet och det var nästan jobbigt att titta på honom för han verkade så snäll och omtänksam. Svårt att beskriva, det var en speciell känsla. Hur som helst så sjukskrev han mig t o m 080531. Känns skönt, nu behöver jag inte oroa mig för att jag ska tillbaka till jobbet och alla måsten. Ska dit idag kl 10 och träffa biträdande rektor och prata lite. Nästa inbokade tid idag är Lucas utvecklingssamtal kl 16. Ska bli spännande att få höra vad de har att säga :) Nu ska jag gå och brygga lite kaffe och sätta mig med Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. En fantastiskt bra bok!

Mamma ringde igår och sa att hon ville att vi skulle komma ändå, trots infektionsrisk, så vi åkte och hälsade på henne på sjukhuset på kvällen. Lucas blev så glad och mamma också! Känns skönt att få träffa henne och prata med henne, men det är jobbigt också. Jag blir ledsen av att se henne må dåligt, och trots att jag hela tiden försöker tänka positivt letar sig andra negativa tankar fram också. Tänk om... Självklart spelar det ju in att jag är känsligare nu pga hormoner, och att alla motgångar blir stora som hus. Men trots tårar på hemvägen var det skönt att få vara med henne en stund.

Morgonen har varit mysig. Lämnade Lucas vid 07.45, men blev kvar och pratade skola med en av fröknarna. Fick stanna över frukosten också. Det är så mysigt att se hur Lucas beter sig och hur bra han lyssnar på fröknarna. Han är så mycket mer väluppfostrad på dagis än vad han är hemma :) Han är duktig hemma också, men ibland känns det som att det är en ständig kamp mellan viljor. Gick därifrån strax före 9, solen sken och det ser ut som att det ska bli en skön vårdag.

Tessan och Alex kommer på besök idag. Ska bli mysigt att få träffa dem och få umgås med en vän en stund. Det behövs!

Ha en bra dag allihopa och ta hand om varandra!

Man får inte vara positiv länge... Hade tänkt åka med Lucas och hälsa på mamma på sjukhuset idag och hon gladde sig också så. Sen ringde hon för en liten stund sen och sa att läkarna avrått från det, eftersom lillkillen är en infektionsrisk som mamma inte får utsättas för. Och jag kan ju också vara smittbärare fast jag själv känner mig frisk. Fan jag blir så less! Att man inte ska kunna få finnas där för sin mamma. Visst vi kan prata i telefon, men det är faktiskt inte alls samma sak!!

Och nu börjar det spöregna också! Jag som skulle sitta ute i solen och läsa min bok...

Lördag morgon och Lucas vaknar klockan 06.00... konstigt, det är som att han känner på sig att "nu är det helg och nu ska vi hitta på en massa kul". Låg kvar i sängen och gosade lite och sen var det dags för morgonvällingen. Lite senare gick vi ut och röjde lite på tomten, samlade ihop gammalt skräp från rabatterna, lite plankor och sånt som blev över när vi bytte golv, och så åkte vi upp till Återbruket och blev av med alltihopa.

Brandstationen ligger ju precis bredvid Återbruket, och jag såg att det var något på gång där borta så vi åkte dit för att kolla. Och hoppsan, det var Öppet hus och alla brandbilarna, ambulanser och brandmän var där och visade upp sig. Ni kan ju tänka er vad Lucas tyckte om det :) Han fick klättra upp i en brandbil och vi gick runt och kollade överrallt, men han vågade inte åka upp med brandstegen. Men han tittade med stooora ögon och öppen mun...

Efter det åkte vi hem till Nina och Roberto och bjöd in oss själva på lunch. Moster stekte blodpudding till lillkillen och sen var det dags att åka hem för att sova lite. Lucas slocknade på vägen och sover fortfarande, drygt 2 timmar senare. Nej nu kommer han faktiskt knallande här, nyvaken och go :)

Vi håller på att rensa i arbetsrummet och har fått en hel del gjort faktiskt. Så nu är det ännu stökigare än det var innan...

Pappa ringde precis och berättade att mamma mår mycket bättre. Hon har inte så ont längre och klarar sig nu med vanliga värktabletter istället för morfinet. Men hon har åkt på en infektion istället och har feber, så hon ska få blod och antibiotika så hon hinner bli frisk innan nästa behandling sätter igång på onsdag. Men jag hoppas att hon får komma hem imorgon eller på måndag kanske.

Det blev en liten uppdatering. Nu ska jag återgå till min lilla familj och den här sköna, positiva dagen :) 

Det är lite skönt att ha bloggen nu, känns bra att få skriva av sig lite om alla tankar som snurrar i huvudet. Det här inlägget blir lite osammanhängande, men det passar ju ganska bra in på hur jag är just nu :)

Jag har precis insett att min lilla son nog känner av allt som händer och blir mer påverkad av det än jag trott. Han är väldigt mammig och vill helst bara att jag ska bära honom eller sitta med honom i knät. I morse när jag skulle lämna på dagis ville han inte alls att jag skulle gå, han grät och drog i mig och visade att jag skulle följa med in och leka. De senaste dagarna när jag hämtat honom har han inte ens låtit mig gå in på avdelningen, utan visat tydligt att "vi ska gå hem nu". Och det här är samma kille som för några veckor sedan ville stanna kvar en timme och leka varje dag, och som inte ens brydde sig om att säga hej då vid lämningen för att han var i full gång med att leka med de andra barnen och inte såg mig... Känns jobbigt!

Fick ett mejl från en elev i nian idag, som krävde att jag skulle komma tillbaka.  Känns skönt att veta att man är saknad, men samtidigt får jag dåligt samvete. Jag vet inte om eleverna ens blivit informerade om varför jag inte är i skolan. Men det känns inte som att det är mitt ansvar? Har suttit och skrivit omdömen en timme nu. Ska ta en paus och fortsätta sen så jag blir klar och kan sluta tänka på det.

Det är svårt att släppa alla måsten när de fortfarande finns där!!

Idag har varit en tung dag. Sov dåligt inatt, för Lucas vaknade nån gång mitt i natten och var ledsen och ville komma och sova hos oss, vilket betyder att det inte blir så mycket sömn för en annan. Gick upp kl 06 och åt frukost och gjorde oss i ordning, skjutsade Lucas till dagis vid 07.30. Kände mig trött och lite hängig, men hade bestämt mig för att åka en snabbis till IKEA och handla lite småsaker till pyret i magen. Ringde mamma för att höra om hon orkade följa med, och det visar sig att hon ligger på sjukhuset sen igår kväll. Lungemboli... Vad ska man säga, då var den dagen förstörd. Hon ligger kvar fortfarande, får blodförtunnande för att inte få en ny blodpropp och morfin mot smärtan. Känns så jobbigt att hon ska behöva ha ont och må så dåligt!

Bestämde mig för att åka till IKEA iallafall, mamma var trött och ville sova sa hon, och jag orkar inte bara sitta hemma och fundera. Men det var ju inge kul, har nog aldrig tagit mig igenom IKEA snabbare. Åkte hem istället och kände mig såååå trött. Gick och la mig och sov två timmar och sen var det dags att åka och hämta Lucas. Jag kan inte fatta att jag inte orkar någonting. Minsta lilla ansträngning och jag känner mig helt slut. Det är väl dags att börja följa kroppens signaler kanske och ta det lite lungt. Jag tycker visserligen att jag gör det, men det kanske får bli att hålla sig hemma och inom närområdet ett tag helt enkelt?

Hämtade Lucas och han var nog lika trött som jag. Klängig och gnällig... Vi åkte upp en stund till "moffa" innan det var dags att åka hem och laga middag. Tack och lov kom Henrik hem tidigt och jag fick lite avlösning. Vet inte vad jag skulle göra utan honom! Nu sitter killarna i soffan och tittar på Bolibompa. Ska gå och göra dem sällskap. Så får dagen sluta lite bättre iallafall...

Jag trodde väl aldrig att det skulle hända mig, men nu är det faktiskt så. Sjukskriven i två veckor till att börja med och sen får vi se som läkaren sa. Det är väl inte så konstigt egentligen, det har ju varit ganska mycket för mycket en längre tid nu så det var väl egentligen bara en tidsfråga innan det skulle ta stopp. Att ständigt vara trött, ha fullt upp på jobbet och ligga efter hela tiden pga vabbande och egen sjukdom och hela tiden känna att man aldrig räcker till, för sin egen familj, för eleverna, för kollegorna, för vännerna och för sig själv... Och med en bebis i magen som tar alla de få krafter man har kvar hjälper ju heller inte till. Men värst uppepå allt det andra är ju att min älskade mamma är sjuk . Det var väl det som blev den berömda droppen som fick bägaren att rinna över. 

Vet inte vad det var som utlöste det, men jag insåg i torsdags kväll att jag inte klarar av att fortsätta såhär. Jag bara grät och grät och grät och tårarna ville aldrig sluta rinna. Jag är ju inte en sån som ger upp! Känner att jag sviker alla elever och mina kollegor om jag ger upp, och det får mig ju att må ännu sämre... Men nu när beslutet är taget känns det bättre. Jag fick en akuttid snabbt, redan på fredagen, och satt inne hos läkaren och fortsatte gråta i 40 minuter medan jag försökte förklara hur jag känner... Depression sa han, och det känns lite jobbigt att se det på papper sådär, men man får väl försöka se det positiva på nåt sätt. Det kunde ha varit värre!

Så nu går jag här hemma och funderar över vad jag ska göra. Se till att göra roliga saker sa läkaren, oroa dig inte, slå bort alla måsten och försök koncentrera dig på att må bättre. Och så vet jag att jag måste skriva en massa omdömen denna vecka, och innan jag kan göra det måste jag ju rätta alla inlämningsuppgifter... NEJ! Ska gå och brygga lite kaffe, slänga i en tvätt i maskinen, och sen sätta mig och sortera in kort istället!