Kan inte sova
Klockan är mycket, men jag kan inte somna. Känner mig inte trött, vilket kan bero på att jag sov en lång stund på dagen idag... Och den här magen gör ju inte direkt saken bättre. Bebisen rumlar runt där inne och gör mig alldeles illamående, jag kan inte ligga på rygg för då blir jag illamående, och de sura uppstötningarna som alltid verkar vilja komma när man ska gå och sova gör mig illamående. Inte hjälper den där äckel-päckel-medicinen heller, mer än för stunden. Så, vad göra? Jo, jag sätter mig vid datorn för att få tiden att gå. Kanske mår jag bättre och blir lite trött om jag sitter uppe en stund...
Önskar att tiden kunde gå lite fortare. Fem veckor kvar. Det är inte lång tid egentligen, men en vecka känns som en hel evighet... Egentligen ska jag inte klaga. Jag vet det, och jag vill heller inte vara en sån som klagar. Jag har ju haft en lätt graviditet jämfört med många, och det är ju det här jag vill! Och det är väl heller inte hela världen att sitta uppe så här en natt. Jag har ju inte ett jobb jag måste gå till imorrn bitti, jag kan ju sova tills jag vaknar (= Men... det känns ändå lite jobbigt. Henrik ligger där inne i sängen och snosar så skönt... och här sitter jag ensam. Nu är bebisen alldeles stilla, men så fort jag lägger mig ner och slappnar av, då börjar han/hon rumla runt... Det är svårt att förklara den känslan för nån som inte varit med om det. När bebisen inte var så stor var det mest mysigt när man kände hur det rörde sig, men nu är det som att allt där inne trycks ihop och flyttas runt så fort bebben vänder på sig...
Kom ut lilla pyret, snart... så mamma får sova (=
Önskar att tiden kunde gå lite fortare. Fem veckor kvar. Det är inte lång tid egentligen, men en vecka känns som en hel evighet... Egentligen ska jag inte klaga. Jag vet det, och jag vill heller inte vara en sån som klagar. Jag har ju haft en lätt graviditet jämfört med många, och det är ju det här jag vill! Och det är väl heller inte hela världen att sitta uppe så här en natt. Jag har ju inte ett jobb jag måste gå till imorrn bitti, jag kan ju sova tills jag vaknar (= Men... det känns ändå lite jobbigt. Henrik ligger där inne i sängen och snosar så skönt... och här sitter jag ensam. Nu är bebisen alldeles stilla, men så fort jag lägger mig ner och slappnar av, då börjar han/hon rumla runt... Det är svårt att förklara den känslan för nån som inte varit med om det. När bebisen inte var så stor var det mest mysigt när man kände hur det rörde sig, men nu är det som att allt där inne trycks ihop och flyttas runt så fort bebben vänder på sig...
Kom ut lilla pyret, snart... så mamma får sova (=
Kommentarer
Trackback